Förintelsen i Polen och östra Europa

I det av Nazityskland anneckterade Polen utsattes judarna för en mycket brutal ockupationspolitik. Hårda anti-judiska lagar infördes, på kort tid förlorade judarna alla sina medborgerliga rättigheter och blev fråntagna allt de ägde. De tvångsförflyttades och isolerades i ghetton, varifrån de senare deporterades till förintelselägren. De polska judarna var de första som tvingades bära Davidsstjärnan på sina kläder.

I samband med det tyska anfallet mot Sovjetunionen sommaren 1941 ockuperades även de baltiska länderna, Estland, Lettland och Litauen. I baltstaterna sköts ett stor del av den judiska befolkningen av tyska Einsatzgruppen, som hade fått order att avrätta judar och kommunister i dessa länder. Ofta koncentrerades judarna först i olika ghetton, varifrån de senare hämtades och avrättades i massskjutningar. En mindre del av den judiska befolkningen i baltstaterna deporterades till förintelselägren och till arbetsläger i Tyskland.

Bulgarien, Rumänien och Ungern var allierade med Tyskland och anti-judiska lagar infördes i alla tre länderna. Den rumänska regeringen var starkt antisemitisk, men vägrade av politiska skäl att deportera landets judar till förintelselägren. Över hälften av Rumäniens judar mördades istället av rumänska insatsstyrkor och tyska Einsatzgruppen.

I Ungern förblev judarna i fysisk säkerhet fram till mars 1944, då landet ockuperades av Tyskland. Under våren 1944 deporterades närmare hälften av Ungerns judar till koncentrations- och förintelseläger i Auschwitz-Birkenau.

I Bulgarien vägrade regeringen att deportera sin judiska befolkning, som därför överlevde kriget och Förintelsen. Däremot deporterades judar från områdena Trakien och Makedonien, som kom under bulgarisk kontroll under krigsåren.

1939

Den 21 september 1939 gav Reinhard Heydrich order om att alla judar i den nordöstra delen av Polen, som senare blev en del av Tyskland, skulle tvångsförflyttas österut. I områden där det bodde många judar skulle judiska råd bildas för att ansvara för förflyttningarna.

Heydrich gav också order om en folkräkning av judarna i Polen och en kartläggning av judisk egendom.

1939

Från och med den 1 december 1939 var judarna i generalguvernementet Polen tvungna att bära en vit armbindel med en blå Davidsstjärna på. Armbindeln skulle vara minst tio centimeter bred och placeras på höger arm, utanpå kläderna.

1940

Direkt efter den tyska ockupationen av Polen började man beslagta de polska judarnas egendom och  utestänga dem från det ekonomiska samhällslivet.

I den delen av Polen som skulle bli en del av Tyskland, började judiska företag tömmas redan i september 1939. Den 24 januari 1940 kom en order om att man skulle beslagta alla de judiska företag med en ägare som hade flytt. Även företag som inte ansågs vara välskötta fick beslagtas, och bestämmelsen användes för att ta över alla större judisk-ägda företag. Utöver detta registrerades all judisk egendom i generalguvernementet.

1941

I Lettlands huvudstad Riga upprättade tyskarna två ghetton för judar. Natten mellan den 30 november och den 1 december 1941 omringade tyska och lettiska vakter det största ghettot. De judiska invånarna samlades i grupper om 1 000 personer vardera och fördes till en skog utanför Riga. I skogen hade redan massgravar grävts upp. Judarna ställdes upp framför massgravarna och sköts ihjäl.

Mellan den 8 december och den 9 december avrättades de kvarvarande judarna i ghettot på samma sätt. Totalt mördades omkring 30 000 judar vid dessa två tillfällen.

1942

Den 19 juli 1942 gav SS-chefen Heinrich Himmler order om den ”slutgiltiga lösningen” i generalguvernementet Polen. Hela den judiska befolkningen skulle vara deporterad från generalguvernementet senast den 31 december 1942. Enligt Himmlers order var detta ett viktigt led i Polens etniska utrensning, för att garantera framtida ”rasrenhet” i Tyska riket och Europa.

Ordern utfördes under de efterföljande månaderna med stor effektivitet. Himmlers slutgiltiga lösning ledde till döden för den judiska befolkningen i generalguvernementet.

1943

Den 14 oktober 1943 skedde ett fånguppror i förintelselägret Sobibor. Efter detta blev tyskarna rädda för att liknande uppror skulle ske i andra läger. SS-chefen Heinrich Himmler gav därför order om att flera läger där judar användes som tvångsarbetskraft skulle likvideras. Aktionen kallades Operation skördefest (Operation Erntefest).

Natten mellan den 3 och 4 november 1943 anlände SS-styrkor till arbetslägret Poniatowa, utanför staden Lublin i Polen. Deras uppgift var att döda alla fångarna i lägret. Fångarna tvingades ut ur barackerna och fördes till stora gropar, som hade grävts upp en bit från lägret. Där sköts de till döds. En del fångar gjorde motstånd och vägrade att lämna barackerna. SS-männen tände då på barackerna och de fångar som var kvar blev innebrända.

Totalt mördades omkring 15 000 judar i Poniatowa. Samma dag mördades också 18 000 judar i Majdanek. Den 5 november mördades över 10 000 judar i arbetslägret Trawniki, sydöst om Lublin. Totalt mördades 43 000 judar under Operation skördefest.