Övning 3: En person berättar

Från 1800-talet och framåt skapade läkarvetenskapen metoder och normer att sortera ut och kategorisera människor i nyttiga och onyttiga – i den önskvärda människan och människan som samhällsbelastning. De ”sinnesslöa” som ansågs vara en belastning för samhället fick finna sig i att få sina rättigheter begränsade. Inte minst gällde det rättigheten att som barn får bo hemma hos sina föräldrar.

1922 läggs den första motionen i riksdagen om en lag för sterilisering, främst av ”sinnesslöa”. 1934 antas lagen med bred politisk majoritet. Det blir nu möjligt att sterilisera så kallade sinnesslöa efter att två läkare beslutat att så ska ske. Lagen öppnar för sterilisering av ”rättsligt inkapabla” (omyndiga) – inklusive vissa minderåriga, utan föräldrars samtycke. 1941 skärps lagen ytterligare, vilket gör det lättare att sterilisera människor på ”social indikation” – det vill säga att man lever i misär eller inte anses kunna ta hand om sig själv eller sina barn. Ett skäl var att ”sinnesslöa” skulle hindras att sprida sina dåliga anlag vidare. Ett annat var ekonomiskt. Den som steriliserats kunde skrivas ut. Därmed belastade inte anstaltens ekonomi samtidigt som risken att samhället skulle få ta hand om ett ”oönskat barn” eliminerades.

Steriliseringslagarna leder till att cirka 30 000 människor steriliseras mot sin vilja, med en topp under de första tio åren efter andra världskriget. De flesta av dessa, cirka 90% var kvinnor. Vid 1950-talets mitt sker en omsvängning i synen på ”sinnesslöa” och psykiskt sjuka. Man börjar då tala om deras rättigheter på ett nytt sätt. Därefter minskar också antalet ofrivilliga steriliseringar.

Steriliseringslagen avskaffades 1976. Ett av motiven att det inte var förenligt med en demokratisk rättsstat att utsätta människor för medicinska ingrepp mot deras vilja. Ett undantag gjordes dock. Transpersoner ansågs inte ha denna rätt till sin kropp. De tvingades fram till 2013 att sterilisera sig i samband med juridiskt könsbyte. 2013 avskaffades den lag som bestämde att personer som ville ändra kön var tvungna att vara eller bli sterila. Sedan lagen som rör ändring av kön infördes 1972 har någonstans mellan 500-700 transsexuella tvingats sterilisera sig för att få byta kön i Sverige. Utan sterilisering har inget könsbyte godkänts.

Maj-Britt föddes 1929 som barn nummer 9 i familjen i en statarstuga på Öland. Totalt blir de 10 syskon. Eftersom familjen var fattig och barnrik fick de understöd av Fattigvårdsnämnden. När mamman blev sjuk i cancer fick de yngre syskonen problem i skolan. Flera av barnen betraktas då som ”sinnesslöa” eller ”efterblivna”. Efter mammans död 1938 skickades flera av syskonen iväg – först till ”samhällsvård”, sedan till olika sinnesslöanstalter. När Maj-Britt är 8 år kommer hon till Nannylunds sinnesslöanstalt, där hennes bror Arne redan finns. Till en början beskrivs hon bara som lite ”efter” i skolan. Hon kan bokstäverna hjälpligt och kan räkna.

På Nannylund fick barnen arbeta i hushållet med städning, matlagning, tvätt samt i jordbruket. De intagna barnen var mellan 7 och 21 år. Arbetet sågs – som på många andra liknande anstalter – ett ”botemedel” mot sinnesslöhet. Alla barnen hade likadana kläder och likadana röda mössor. Detta gjorde att det var lätt att se vilka barn som var från Nannylund när de rörde sig i grupp utanför området. Barnen fick inte röra sig fritt utan det bestämdes av personalen. De sov i sovsalar. Flickorna för sig och pojkarna för sig. Klockan 7 på kvällen skulle det vara tyst och släckt och då låste personalen dörren till sovsalarna. Efter några år på Nannylund förändras Maj-Britt. Hon börjar få ”vredesutbrott” och beskrivs som ”egensinnig”. Hon anses vara svårhanterlig och skickas till mentalsjukhuset i Västervik.

Hon klassas nu inte bara som sinnesslö, utan även som sinnessjuk. I november 1945 steriliseras Maj-Britt, sexton år gammal. Detta sker innan hon formellt skrivs ut från Nannylund, vars praxis är att sterilisera samtliga barn innan de skrivs ut från anstalten. Enligt steriliseringslagen har alla läkare en skyldighet att i samband med utskrivning från anstalt pröva om den utskrivna ska steriliseras – och i de fall där sterilisering inte görs anteckna skälen. Läkarna måste alltså motivera varför sterilisering inte görs.

Maj-Britts pappa motsätter sig steriliseringen men blir överkörd av Nannylunds läkare som hävdar att fadern är efterbliven och ur stånd att bedöma situationen. Att hennes syskon också är intagna på anstalter förbättrar inte situationen. Läkaren på Nannylund bedömer Maj-Britt som ”uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn på grund av sinnessjukdom och sinnesslöhet”.

Maj-Britt blir kvar på mentalsjukhuset hela sitt liv, fastän hennes syster Gertrud arbetar för att få ut henne. I dagboksanteckningar från Norra sjukhuset i Västervik står det att Maj-Britt håller sig för sig själv. Maj-Britt säger att framtiden ter sig hopplös om hon aldrig kan få lämna sjukhuset. Enligt anteckningarna har hon också svårt för att följa reglerna och vill helst göra som hon själv vill.

Maj-Britt dör 1985. Hon är då 56 år gammal.

Om steriliseringslagens avskaffande

Från Idiot till medborgare (2009) Karl Grunewald

Till Gertrud (2009) Kjell Sundstedt

Brevet från Maj-Britt till sin syster Gertrud, 6 juli 1948. Brevet som visas på sidan är en förkortad och förenklad version av ett handskrivet brev. Brevet tillhör idag Kjell Sundstedt. Brevet i sin originalform finns att läsa i undervisningsmaterialet Demokrati Pågår.