Berätta för framtiden - Getton och motstånd

Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.

Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.

Det här är ett av världens mest berömda fotografier.

Det är taget direkt efter upproret i Warszawas getto i maj 1943.

Vad bilden berättar kan alla se direkt.

Vem pojken är vet man inte.

Det enda man vet är att han antagligen är under tio år.

Alla äldre än så var tvungna att bära en Davidsstjärna.

Man vet egentligen bara två saker säkert om bilden.

Det ena är att den heter "Mit Gewalt aus Bunken Herr Forgeholt" – "uttvingade från bunkern med våld".

De tyska ockupationsstyrkorna hade under tre år föst ihop nästan en halv miljon judar i gettot.

Den här gruppen hade tagit skydd i en källare där de ertappades av SS.

Det andra man vet säkert är att den här personen är SS-korpral Joseph Blösche.

Han kallades för Frankenstein i gettot och var känd för sin brutalitet i att döda och våldta.

Han hade som nöje att cykla omkring i gettot och skjuta slumpvis utvalda människor för skojs skull, på kul. Ingen annan person har med säkerhet kunnat identifieras.

Det mest sannolika är att alla judar på bilden här fördes ut ur gettot och till döden i förintelselägren Majdanek eller Treblinka.

Efter det brände tyskarna ner gettot och avslutade sin insats med att spränga Warszawas stora synagoga.

I det här avsnittet ska vi berätta om gettot i Warszawa.

Vi ska berätta om bilderna som nazisternas propaganda gav av det och om motståndet som människor bedrev. Inte bara här, utan i hela Europa.

Innan kriget har Polen högst andel judisk befolkning i världen.

Runt 10% eller 3,5 miljoner människor.

I huvudstaden Warszawa är en tredjedel av befolkningen judar.

Tyskland ockuperar Polen år 1939.

Året därpå uppför de Warszawas getto.

Ett getto är några kvarter i en stad som avgränsas av murar och taggtråd, där judar tvingas bo.

I just Warszawas getto tvingas 400 000 människor leva. Både judar och romer.

Extremt trångt.

Folk flyttas till gettot från andra delar av staden och deporteras dit från hela Polen. Getton inrättas också i andra städer över hela Europa.

Warszawas är det största.

Människorna som låses in i gettot får ta med sig en mycket begränsad mängd tillhörigheter.

De tvångsarbetar i fabriker och tillverkar bland annat kläder, skor och vapendelar till den tyska krigsmakten.

Trots de svåra omständigheterna ser gettots invånare till att ordna skolor till barnen och att upprätthålla kulturella verksamheter som teatrar och konserter.

Han var vanlig tysk ordningspolis från Leipzig.

Han gick in i gettot och promenerade och sedan tog han fram pistolen.

Det gick ett par, en övre medelålder, ganska hyggligt klädda inom gettot, en man och en kvinna med en liten hund.

Han tog fram pistolen och sköt de båda två, mannen och kvinnan.

Sen vände han och gick ut från gettot.

Den där hunden, den blev helt förskräckt. Den sprang runt de här, men han sköt dem och dödade dem på platsen. Alltså dödande skott, inte så att han ville straffa dem så att säga, men döda dem.

Det finns väldigt lite film från nazisternas getton.

Bilderna vi just sett är de enda längre filmklippen.

De är tagna av nazister för en propagandafilm som aldrig blev klar.

Antagligen är syftet att framställa judar som giriga och omoraliskt hjärtlösa, som inte ens bryr sig om sina egna.

Därför iscensätter man till exempel restaurangbesök där man ser till att det dignar av mat, men också bilder av djupaste svält, fattigdom och död.

En ståtlig begravning kontrasteras mot hur magra lik stjälps ner i en massgrav.

Och när judiska poliser jagar folk på gatan är det hela riggat av nazisterna.

Alla de här bilderna är iscensatta för att skapa ett förakt, för att avhumanisera polska judar, men blir samtidigt bevis på de brott som Nazityskland begick. Vi använder nazisternas egna propagandafotografier och filmer eftersom det är de enda visuella dokument som finns att tillgå. Och de vittnar inte bara om våld, förtryck och död.

Tvärtemot nazisternas intention har de skapat en grogrund för motstånd och kamp mot fascismen.

Hösten 1941 inleder nazisterna Aktion Reinhardt. Det innebär storskaliga deportationer från ghettona till förintelselägren där gaskammare byggts.

Det är den fas av förintelsen när allra flest människor mördas under kortast tid.

I Warszawas getto finns något som tyskarna kallar Umschlagplatz, uppsamlingsplats.

Där avgår tågen mot lägren.

Nästan 300 000 människor deporteras från Warszawa till förintelselägret Treblinka bara under sommaren 1942.

Aktion Reinhardt ska ske i största hemlighet, men information om den sprids genom motståndsrörelser, till exempel till London.

Där finns polsk-judiske Szmul Zygielbojm.

Hans fru och barn är kvar i gettot i Warszawa, men han har lyckats fly.

Han gör allt för att få omvärlden att reagera mot tyskarnas brott. Hans information blir grund för en artikel i The Daily Telegraph 25 juni 1942 som får stor spridning.

Där konstateras att massmord pågår i Polen.

Omvärlden vet alltså om vad som händer Europas judar.

Man vet om mörkläggningen, gaskamrarna, ghettona och alla tusentals tågtransporter till förintelselägren.

Nyheterna sprids dock långsammare än i dag och på många håll förekommer censur.

Till exempel i Sverige har medier fått order av regeringen om att inte återge detaljerade skildringar av grymheter för att inte reta de krigsförande, det vill säga Nazityskland.

Men trots att man vet så görs ingenting för att hindra Tyskland att genomföra folkmordet.

Deportationerna fortsätter.

I London begår Szmul Zygielbojm självmord i protest mot det systematiska mördandet och omvärldens passiva medgivande.

I Warszawas getto blir runt 60 000 personer kvar efter massdeportationerna.

Men det finns också en politiskt organiserad motståndsrörelse.

Sammanlagt några hundra motståndskämpar enar sig och utrustar sig med vapen och hemmagjorda bomber.

På vintern återvänder tyskarna till gettot för att återuppta deportationerna. Motståndet överrumplar dem. Deportationerna skjuts upp.

När nazisterna återkommer i april 1943 har motståndsgrupperna byggt underjordiska bunkrar där tiotusentals civila gömmer sig.

Det var den lilla spillran som fanns kvar i det lilla gettot.

Vi var oerhört underkuvade. Vi var få kvar, några tusen av 50 000.

Vi var hungriga.

Vi har genomgått flera svåra vintrar utan att kunna elda.

Vi var utmärglade i det närmaste.

I gettot gick tyskarna runt och letade efter de som gömde sig. För i det lilla gettot gömde sig. Bland annat så plockade de fram en del barn, främst pojkar i åldern 7 till 12 år.

Sen sköt de andra.

Man hörde att de sköt där.

Degenhardt själv var inte där, men när vi stod där uppställda i rad, då gick två pojkar fram.

Jag kände en av dem. Det var min äldre kollega, bara två år äldre, Irjo Fainer.

De var ganska nära. De gick ut från raden och de gick några steg framåt och de ropade: "Ni får inte längre döda oss helt ostraffade!" Det var vad de ropade. "Ni får inte längre döda oss helt ostraffade!"

En av dem tog fram en kniv och den andra tog fram en pistol och försökte skjuta den officeren som ledde det.

Det klickade till i pistolen och då tog den andre och gav sig på honom med kniven. Han knivskar honom och de blev dödade på plats.

Trots att motståndet är så många färre än nazisterna och har mycket sämre vapen så varar striderna i flera veckor.

Och fast de som slåss i upproret vet att de kommer att förlora och dö, vägrar de ge upp.

Som motståndsmannen Marek Edelman uttrycker det: "Att inte låta nazisterna ensamma bestämma när och var vi ska dö."

SS-generalen Jürgen Stroop beslutar att istället förstöra hela gettot och tar till allt tänkbart våld.

De allra flesta mördas omedelbart.

Andra, som människorna här, tvingas till Umschlagplatz, där tågen mot förintelseläger väntar.

Bara ett hundratal av gettots invånare lyckas fly över murarna ut i stan.

SS-generalen Jürgen Stroop skickar en rapport till sina överordnade med titeln "Warszawas judiska kvarter existerar inte längre" och bifogar 50 fotografier som bevis.