Berätta för framtiden - Det industriella mördandet
Avnitt 6 av 7 i filmerien Berätta för framtiden, en utbildningsfilm om Förintelsen.
Det industriella mördandet
Det industriella mördandet
Avnitt 6 av 7 i filmerien Berätta för framtiden, en utbildningsfilm om Förintelsen.
Avsnitt 6 av 7
Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.
Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.
Transkribering
Det är maj månad 1944 i förintelselägret Auschwitz-Birkenau.
På den här bilden syns judar som deporterats i godsvagnar från Ungern och som lägervakterna snart ska dela upp i olika kategorier.
De som anses ännu användbara ska tvingas till slavarbete.
Men sjuka, gamla, mammor och deras barn kategoriseras som ej användbara.
Nazisterna antar att mammor som sett sina barn mördade rakt framför ögonen blir så förtvivlade och olyckliga att de inte kommer kunna arbeta tillräckligt hårt.
Och alla i kategorin "ej användbara" ska föras direkt till gaskamrarna och sedan brännas upp i krematorier, som pojkarna här.
I det här avsnittet ska vi berätta om nazisternas förintelseläger.
Genom bilderna från när det fruktansvärda skedde, men också genom berättelserna från de som mot alla odds överlevde.
Bilderna vi ser är unika i sitt slag.
Det var egentligen strängt förbjudet att fotografera inifrån koncentrationslägren. Men av något skäl som ingen vet i dag gjorde någon ur SS ett fotoalbum med 200 bilder.
Albumet visar den industriella massmordsprocessen bild för bild med kalligrafiskt skrivna rubriker.
Rubrikerna delar in processen i kapitel.
Ett kapitel för varje moment.
Från ankomst till döden.
Det sista kapitlet heter Tillhörigheter.
Här finns bilder av stora mängder bagage, skor och kläder.
Deras ägare finns inte längre kvar.
Deportering.
Under 1942 påbörjas nazisternas storskaliga deportationer till förintelselägren.
Från städer, byar över hela Europa och getton sätts människor på godståg som egentligen är avsedda för att transportera djur.
Det var outhärdligt, det var inget vatten och det fanns ingen avträde och det fanns ingen luft och barnen skrek och föräldrarna var förtvivlade.
Så det var något fruktansvärt.
Ankomst.
När vi kom fram efter denna långa resan, jag vet inte hur många dygn vi åkte, det har jag ingen aning om. Då var det det här gapandet. "Loss, loss!"
De skrek och att vi ska skynda oss och schäferhundar skällde ikring oss och sprang där.
Och så stod ju han, den här doktor Mengele, som vi fick reda på sedan vem det var.
Det var hans tumme som avgjorde om man ska leva eller dö.
Utsortering.
Läkare sorterar ut vilka som ser starka och arbetsföra ut.
Många ser nu sina anhöriga för sista gången utan att de vet om det.
Det var så otroligt skräckfyllt, vilket naturligtvis var med beräkning.
Ingen skulle ha kommit på tanken att göra någon slags motstånd.
Det hade i och för sig varit helt utsiktslöst, men alla trodde på någon slags mänsklig lösning.
Ingen skulle komma på tanken att alla dessa människor och bebisar, att alla de fördes till gaskamrar för att massmördas.
Efter sorteringen.
Här är människor som ska till gaskamrarna, men det vet de inte.
De väntar här bland tallarna nära krematorium nummer tre.
Snart kommer de gå förbi en liten trädgård och ner för några trappsteg in i ett omklädningsrum.
De ska få höra att de ska duscha. Sen ska de gå in i den angränsande gaskammaren som rymmer upp till 2 000 människor.
Den massiva dörren stängs, ljuset släcks.
Cyklon B-kristallerna med cyanväte släpps ner.
När alla i gaskammaren är döda är det dags för sonderkommandofångarna att göra sitt jobb.
Sonderkommando. Så kallas fångarna som nazisterna tvingar utföra de allra vidrigaste uppgifterna i lägret.
De drar ut likens guldtänder och rakar av deras hår som man sedan gör stoppning till madrasser av.
De städar gaskamrarna och transporterar liken vidare till bränning i krematorierna.
Sonderkommandofångar mördas alltid efter några veckor eller månader och ersätts med nya för att aldrig kunna vittna.
De här fotografierna är tagna av en person ur Sonderkommando, med säkerhet i smyg. Kamerarullen smugglades ut i en tandkrämstub av polska motståndsrörelsen och visar hanteringen av nazisternas massmord.
Att tvinga fångarna att delta i massmordsprocessen var en del av nazisternas avhumaniseringsprocess som försvårade motstånd.
Alla fångar blev avhumaniserade på olika sätt.
De som inte gasades ihjäl tvingades att raka av sig håret och duscha nakna inför alla.
Det var en kvinnligt officer, Gestapo eller vad det var. Jag hade så långt, tjockt hår i fläta.
Hon tog mig i flätan och så bang, bang, bang på hansitsen, hon slog mig på handen.
Så tog hon mig och satte på en stol, så tog hon en sax och klippte av det till mig. Så visade hon så här, det där pinnen till borste, och så tog hon maskin och rakade håret på mig. Jag hade aldrig rakad sig. Det var bara jag som var rakad förr.
De stod släkten allihop och gråt, kunde ingenting göra.
Min bror var så ledsen förstår du, för vi var tre flickor och en brorsa.
När de kom hem från jobbet, tog han en trasa och la på huvudet. Det kommer jag aldrig att glömma, aldrig.
Det var så j***a hårt.
Det var inte så ofta när man fick bada och då visste man aldrig om det var verkligen bad, duschning eller om det blir gaskammare.
Det visste man inte. Jag förstod ju sen när man var där i Auschwitz i barackerna att man fick inte vara svag eller visa att man inte orkar.
Introduktion i lägret.
Nazisterna är systematiska och noggranna.
De håller register över fångarna vars namn byts ut mot nummer som tatueras in på fångarnas underarmar.
För 50 år sedan, igår, tog man mitt namn och gav mig det här.
I Birkenau, här.
I mitt kött stuck man in så här.
Titta, det går inte idag. Efter 50 år är det precis som igår.
Mitt namn var Z7542.
Zigenare, zigenare, Z7542.
Här mördade man min bror.
Här i den här, här var sjukbaracken och här mördade man honom. Han var ingen förbrytare, han var ingen mördare.
Han var bara ett enkelt zigenarkind på sex år.
I registren delas fångarna också in i olika kategorier som romer, judar, homosexuella och så kallade asociala eller politiska fångar.
Detta syns också på deras fångdräkter som har olika märkningar.
De olika grupperna lever åtskilda.
Vissa fångar tvångsarbetar i fabriker utanför lägerområdet.
Företag som bland annat Siemens, Deutsche Bank och Volkswagen drar fördel av gratis arbetskraft.
Andra fångar arbetar på lägerområdet.
Jag fick arbeta som grovarbetare, skogshuggare till exempel.
Vi grävde gropar. Vi trodde att det var skyddssark för militärer, men det förstod vi senare att det var ju där de arkipicerade. De bara sköt folk och slängde ner dem i de här groparna.
Fick du se något sådant också?
Ja, jag fick se när de hängde två stycken.
Det var det jag tänkte på förut att säga att det var tvillingar, två pojkar, goda vänner till oss.
De har slitit i skorna och det var vinter.
Och så har de tagit en bit av filten som de hade i sängen och därför blir de hängda.
För så gör man inte med Tyska rikets ägodelar.
De skulle ta en bit av filten i skon.
Ja. Jag inkvarterades i någon av de här barackerna med tre våningar där man ligger som sardiner.
Totalt avtrubbad, där man inte bryr sig om någonting annat än att försöka klara dagen. Jag minns att där jag låg på nätterna och så, så tänkte jag på barndomen. Jag tänkte på de vackra sabbatsfirandena och det var till mycket stor hjälp.
I lägret utför nazistiska läkare också hänsynslösa och smärtsamma medicinska experiment.
Läkaren Josef Mengele är känd för att ha misshandlat fångarna på detta sätt.
Bland annat försöker han operera bruna ögon till blå och injicerar dödliga sjukdomar.
Mengele var särskilt intresserad av enäggstvillingar och vid ett tillfälle opererar han ihop ett romskt tvillingpar i syfte att försöka skapa siamesiska tvillingar.
Det var en havande kvinna, fast jag trodde aldrig att sådana fick leva.
Och hon fick föda sitt barn.
Och så kom doktor Mengele och kollade varje dag hur länge ett nyfött barn kan leva utan mat, för modern fick inte amma det barnet.
Trots så många former av våld och förtryck så gör fångarna motstånd.
I maj 1944 får lägrets romer en förvarning om att nazisterna planerar att gasa ihjäl samtliga romer på en gång.
Man lyckas organisera sig ett uppror och SS får avbryta massmördandet när romerna börjar kämpa emot.
Vissa förflyttas till andra läger och kan överleva.
Men resten, 4300 romer, mördas i gaskamrarna natten mellan den andra och tredje augusti 1944. Det dygn när flest människor mördas i Auschwitz.
En av de mest brutala händelserna under förintelsens slutskede är de så kallade dödsmarscherna.
När de allierade närmar sig beslutar nazisterna att tömma lägren och förflytta lägerfångar bort från fronten till läger inne i Tyskland. Hundratusentals utmärglade och ofta sjuka människor tvingas gå till fots långa sträckor, i dagar och veckor, ibland i månader, genom ett kallt och sönderbombat Europa.
Marscherna genomförs under extrem brutalitet och sammanlagt mister omkring 250 000 människor livet.
Marscherna var inte slumpmässiga.
De fyllde flera funktioner för nazisterna.
Fångarna skulle inte falla i fiendens händer och kunna vittna om lägren. Samtidigt kunde de fortsatt utnyttjas som tvångsarbetare i den tyska industrin.
Den här bilden finns med i albumet med 200 bilder från Auschwitz.
Kvinnan som står här, hon heter Lilly Jacobs och är 18 år gammal. Det är hon som vid befrielsen hittar albumet.
Av en ofattbar slump går hon in i en av SS övergivna baracker och får syn på albumet.
Hon bläddrar mellan de noga sammansatta sidorna och hittar alltså denna bild där hon själv finns med.
Hon hittar också den här bilden på Yisrael och Selig, hennes två småbröder.
De har redan mördats av nazisterna när Lilly hittar albumet.
Liksom människorna på bilden här, Avraham och Scheindele, hennes morföräldrar.
Alla är döda.
Senare flyttar Lilly till USA.
Hon gifter sig, bor i Miami och jobbar på ett café.
Ryktet om albumet som finns i hennes ägo sprider sig.
Överallt i världen finns överlevande och släktingar till offer som fortfarande letar efter anhöriga och vänner och hoppas på att just deras närstående kan finnas med på fotografierna, eller de själva.
Så som Lilly har upptäckt sig själv och hennes familj.
Så varje vecka, år ut och år in, kommer främlingar på besök hemma hos Lilly och vill titta på bilderna.
De bläddrar igenom albumet, genom massmordsprocessen med ansikten på hundratals offer, men ingen ser någonsin någon som de känner igen.
Och eftersom de allra, allra flesta judar som fördes till Auschwitz mördades där, förblir nästan alla ansikten i albumet oidentifierade.
Man tror att av de tre miljoner judar som fördes till förintelseläger så överlevde bara mellan en och två promille.
Alltså av tusen människor så dödades 999.
Man kan inte föreställa sig.
Man kan inte föreställa sig. Det är nästan så att jag inte fattar att man har varit med om det.
Att man kan göra så.
Och att man är här och man lever och man har pretentioner.
Förstår du?
Det är ett mirakel.
Det är ett mirakel.
