Berätta för framtiden - De första stegen till Förintelsen

Här kan du läsa en transkribering av filmens speaker. Syftet med transkriberingen är främst att göra filmens innehåll sökbart för sökmotorer och chatbotar.

Det kan vara svårt att förstå filmens handling genom att bara läsa texten då man inte samtidigt ser filmens bilder. Därför rekommenderar vi att du ser filmen istället för att läsa transkriberingen.

Det är jul.

Männen här befinner sig i Polen.

De har pyntat med granris och firar.

De är reservpolisbataljon 101.

Innan kriget, hemma i Tyskland, var de vanliga yrkesarbetare, som snickare, hamnarbetare och butiksbiträden.

Snart ska männen ställas inför ett val.

Bataljonen får i uppgift att genomföra masskjutningar av judar i staden Józefów. Deras major Wilhelm Trapp meddelar att de soldater som inte tror sig kunna skjuta kan välja att kliva åt sidan.

Men bara ett fåtal av de runt 500 poliserna väljer att avstå.

Varför då?

Hur blir vanliga människor massmördare?

Samma dag skjuts 1 500 judar till döds i Józefów.

I det här avsnittet berättar vi om hur nazisterna utvecklar sina metoder och organisation för att på mest effektiva sätt mörda väldigt många människor.

Systemets yttersta steg kom att bli specialbyggda förintelseläger med gaskammare och krematorium.

Tyskland anfaller Polen i september 1939 för att expandera sitt landområde.

Med en taktik som kallas blixtkrig erövrar de sedan snabbt stora delar av Europa.

Vid krigsutbrottet finns det bara kvar cirka 175 000 judar i Tyskland som inte fått asyl någonstans i världen. Men i Östeuropa bor det upp emot åtta miljoner judar.

I kölvattnet av arméns framfart, när man också anfaller Sovjetunionen, skickar man därför in poliser och specialstyrkor, så kallade Einsatzgruppe, att utföra masskjutningar på judar och romer.

Einsatzgruppen består av sammanlagt 3 000 man, ofta helt vanliga civila män som inte rekryterats till armén.

Man säger att styrkorna ska hålla ordning och reda på Stortysklands nya mark. Men i praktiken kommer de tillsammans med den tyska säkerhetstjänsten, polisen och militären att bli en del av massmordsprocessen. Men också lokalbefolkningen uppmuntras att delta i dödandet.

Otroligt många judar mördas genom masskjutningar under förintelsen. Runt två miljoner.

Offren luras till samlingsplatser.

Samtidigt grävs enorma gropar.

Dessa blir massgravar. Innan människorna skjuts ned i groparna fråntas de sina ägodelar och tvingas ofta klä av sig nakna. Det här är de enda existerande filmbilderna på Einsatzgruppens brott som visar en masskjutning i Lettland.

Ofta lockade avrättningarna stora åskådarmassor som sedan plundrade judarnas hem och tog kläder från de döda kropparna.

Människor tvingas ställa sig längs ravinens kant och mejas ner med kulsprutor.

Döda och skadade faller huller om buller ner i enorma massgravar.

Enskilda soldater kliver runt på kropparna och arkebuserar folk som verkar leva med ett nackskott.

Romer drabbas extremt hårt av masskjutningskampanjerna.

Av alla romer som mördats i Förintelsen så dödas de flesta på det här sättet.

Eftersom många romer hade varit utsatta för förföljelse och fysiska trakasserier och sällan hade ett fast hem, så var ordern att skjuta dem på fläcken.

Det är också bland annat därför man inte vet hur många romer som dog under Förintelsen.

Men man tror att det var mellan 250 000 till 500 000. Men det kan vara betydligt fler.

Ungefär samtidigt som kriget bryter ut inleder Tyskland det så kallade T4-programmet som går ut på att utrota både vuxna och barn med funktionsnedsättning.

Till en början använder man metoder som dödliga sprutor. Nazisterna kallar mördandet för dödshjälp, som om det vore för människors bästa.

Det sker på sjukhus och vårdhem som omvandlas till mordcentrum.

Det är alltså vårdpersonal som utför morden.

Som sjuksköterskan på bilden här, Irmgard Huber.

Tillsammans med ett par hundratal kollegor på Hadamar-anstalten arbetar hon med mord på personer med funktionsvariationer.

En särskild del av programmet riktar sig mot att mörda barn.

Väldigt många människor, runt 200 000, mördas av nazisterna på grund av sina funktionsnedsättningar.

Runt alla delar av Förintelsen finns det lokal civilbefolkning som passivt bevittnade, men också drabbades av nazisternas handlingar. Mycket har diskuterats om det som man kallar åskådarrollen.

Hur kunde så många människor overksamt se på?

Ibland av rädsla för sitt eget liv, ibland för egen vinnings skull.

Vilket ansvar och vilken roll har en åskådare?

I många ockuperade östeuropeiska städer upprättas getton.

Det är inhägnade kvarter där judar spärras in under mycket svåra levnadsförhållanden.

Många dör av svält och sjukdomar i gettona och många mördas i massavrättningar.

Men för nazisterna går utrotandet av judar, romer och andra grupper ändå inte tillräckligt fort och effektivt.

På Centralbyrån för ras och bosättning i Berlin diskuterar nazistiska tjänstemän olika tänkbara sätt att eliminera judar.

De prövar till exempel länge tanken att förflytta alla Tysklands judar till Madagaskar.

Den planen avskrivs eftersom den inte anses genomförbar, eftersom det nu handlar om många fler östeuropeiska judar. Tjänstemännen behöver då komma på andra lösningar för att likvidera judarna och i en ofattbar skala och omfattning.

På T4-programmets mordcentrum i Brandenburg utvecklar SS-majoren Christian Wirth tillsammans med chefsläkare och kemister en ny mordmetod.

De för in människor i ett slutet duschrum. Istället för vatten sprutas dödlig giftgas ut ur duscharna så att människorna i rummet kvävs.

Gaskammaren är uppfunnen.

Einsatzgruppen använder skåpbilar som gaskammare, men mördandet i bussarna anses ändå som för ineffektivt.

De vill förinta Europas judar ännu snabbare.

I en villa i Wannsee utanför Berlin samlas 15 SS-officerare och nazistiska tjänstemän i januari 1942. SS-officeren Reinhard Heydrich har fått i order av riksmarskalk Hermann Göring att organisera det som kallas den slutgiltiga lösningen av judefrågan.

Det finns redan många koncentrationsläger där människor fängslas och sätts i tvångsarbete för den tyska industrin.

I Wannsee planeras upprättandet av förintelseläger.

Läger endast avsedda för att döda människor.

Ett gigantiskt system för massmord som använder industrialismens effektiva metoder.

Fabriker, massproducerade maskiner och järnvägsnät. Stora gaskammare projekteras.

Totalt byggs det sex förintelseläger. Chelmno, Belzec, Sobibor, Treblinka, Majdanek och Auschwitz-Birkenau.

Lägren ligger i det ockuperade Polen.

Männen på Wannsee-konferensen kommer fram till att alla judar ska deporteras dit.

På mötet finns en lista på den judiska befolkningen i de europeiska länder som Tyskland har som ambition att lägga under sig.

Sammanlagt 11 miljoner personer.

Nazisternas mål, svaret på Görings order och Hitlers vilja om att hitta en slutgiltig lösning av judefrågan blir att mörda alla.