Tema 7 Minoritetsstress

Här kan du läsa mer om vad minoritetsstress innebär och hur du som verksam i skolan, folkbildningen och vuxenutbildningen kan agera. Texten är skriven av jämlikhetskonsulten Aygül Kabaca.

Minoritetsstress finns ibland oss hela tiden, i samhället, i hemmen, i skolan och på nätet.
Minoritetsstress är en särskild typ av stress som kan uppstå hos personer som tillhör minoritetsgrupper, på grund av strukturella ojämlikheter, stereotypa uppfattningar och medvetna eller omedvetna kränkningar, som minoriteter möter i samhället dagligdags.

Ordet förklarar den mekanism som ligger bakom en konstant förhöjd stressnivå kopplad till diskriminering eller risk för diskriminering, och alltså ligger bortom och utöver den vanliga stress som alla personer, oavsett grupptillhörighet, kan uppleva. För de av oss som drabbas av minoritetsstress är den ständigt överhängande i alla sammanhang vi befinner oss i. För de av oss som inte riskerar att drabbas av minoritetsstress behöver en medvetenhet om att personer drabbas finnas ständigt i vårt bakhuvud, så att vi alltid agerar antirasistiskt, proaktivt, och stöttar den som behöver.

För dig som skolpersonal är det därför viktigt att i varje interaktion med dina elever och deltagare bära med dig kunskap om minoritetsstress, lära dig att känna igen den, och rusta dig med verktygen för hur den kan hanteras. Skolan har i uppdrag att säkerställa varje elevs likvärdiga möjligheter till en god skolgång. Det är av högsta vikt att all personal i skolan har en förståelse för att minoritetsstress kan begränsa vissa elevers och deltagares möjlighet till likvärdigt deltagande, och en kunskap om hur en på bästa sätt kan agera antirasistiskt i sitt jobb, i klassrummen, på skolgården, i undervisningen och i de sociala interaktionerna.

För att förstå vad minoritetsstress är, var det kommer ifrån och hur det tar sig uttryck behöver vi först förstå vad normer är, och vad de gör med oss. Normer är beteenden som vi alla har, egenskaper som vi i samhället uppfattar som normala, vanliga, det självklara. Normer kan beskrivas som outtalade och oskrivna regler för hur vi människor bör vara och bete oss. Det finns bra normer som hjälper oss att hålla ordning i samhället, och det finns dåliga normer som begränsar oss i vårt handlingsutrymme.

Vissa av oss lever stora delar av vårt liv inom normen, inom det som generellt anses som det normala, det vanliga. Vissa av oss lever våra liv vid sidan av normen, där vi eller vårt beteende avviker från det som samhället uppfattar som det vanligaste. För den som tillhör normen kan det vara svårt att uppfatta det, medan det för den som står vid sidan av normen ofta är tydligt att ens hudfärg, ens etnicitet, sexualitet, eller religion anses avvikande. Detta kan få negativa konsekvenser.

En stark norm i Sverige är att vi äter lunch klockan 12. Om en person avviker från den normen får det vanligtvis inte några större negativa konsekvenser. Lunchtiden är ett val. En annan norm som är stark, inte bara i Sverige utan över hela världen, är vithetsnormen, alltså att den vita hudfärgen anses vara det normala, och den hudfärg som direkt eller indirekt får flest fördelar i samhället på olika plan, alltså strukturellt. Att avvika från vithetsnormen är naturligtvis inte negativt, men på grund av historiska snedvridna strukturer, maktobalans, kolonisering och rasism har normavvikande hudfärg kopplats till negativa effekter så som sämre tillgång till resurser och fördelar i samhället. Detta leder till utanförskap, diskriminering, och våld för den som avviker. På grund av våra olika normpositioner, som vi själva inte valt, får vi i samhället olika förutsättningar för att få leva ett liv med likvärdiga rättigheter, möjligheter och skyldigheter på livets alla områden. Detta gäller naturligtvis även i skolan.

Begreppet minoritetsstress myntades i USA i mitten av 1990-talet av Ilan H. Meyer, fil. dr. i socialpsykologi och medicinsk vetenskap, och professor i psykiatrisk epidemiologi. Meyer skapade minoritetsstressmodellen för att beskriva den stress som personer som tillhör en historisk marginaliserad eller i övrigt nedvärderad grupp i samhället kan uppleva. De av oss som till exempel är homosexuella, lever med en funktionsnedsättning, eller rasifieras som svarta, kan uppleva oro över att möta, eller riskera att möta, negativitet i samhället baserat på vår grupptillhörighet. Den här oron grundar sig i en erfarenhet av att inte ses som likvärdig med andra personer i samhället som tillhör normen.                        

Alla människor kan uppleva stress i livet, beroende på olika situationer som uppstår, oavsett vilka vi är som personer. Alltså både de av oss som tillhör normen och de av oss som står vid sidan av normen. Minoritetsstress beskriver dock en annan typ av stress som adderas utöver den annars förekommande stressen som alla kan uppleva då och då.

Minoritetsstress kan upplevas av individer i mötet med orättvisa i samhället. Detta grundar sig i till exempel afrofobi, antiziganism och andra former av rasism, funkofobi eller transfobi. I skolan kan det till exempel handla om att en elev som rasifieras som icke-vit bedöms hårdare eller att det ställs lägre krav på eleven vad gäller språknivå än hens vita klasskamrat, trots likvärdiga kunskaper. Minoritetsstressen är kronisk, alltså ständigt närvarande, oavsett stressig situation eller ej. Det är en typ av stress som inte kan upplevas av de av oss som tillhör normen.

I Meyers modell finns tre olika typer av faktorer som kan bidra till minoritetsstress. De kallas stressorer. Den första faktorn är yttre stressorer, alltså vår omgivning. Det kan handla om diskriminering, hot och hat på strukturell nivå till exempel inom skolsystemet men också det som sker i mötet mellan olika personer, exempelvis i fråga om språkbruk eller andra trakasserier från en person till en annan.

Den andra faktorn är närliggande sociala stressorer. Det kan handla om en elevs oro över de yttre stressorerna, till exempel att eleven går runt och är orolig över att bli trakasserad av andra klasskamrater på grund av sin hudfärg och därför hela tiden är vaksam och beredd på att försvara sig. Det blir tröttsamt i längden och stjäl fokus och energi.

Den tredje faktorn är internaliserade stressorer som till exempel att personer som avviker från normen börjar tro på dessa negativa uppfattningar som de har fått höra om sig själva. Det kan handla om att en elev börjar nedvärdera sig själv och sin förmåga, baserat på sin hudfärg eller den grupptillhörighet eleven har kopplat till sin normavvikelse. Det är förödande för självkänslan och självförtroendet, vilket naturligtvis även kan komma att påverka skolresultaten.

Att utsättas för eller riskera att utsättas för hat, hot, diskriminering eller trakasserier på grund av sin grupptillhörighet, genererar en oro. Att ständigt känna oro över att kunna bli utsatt och därmed hela tiden vara beredd på försvar blir utmattande, en gnagande känsla som kan ta över fullständigt. Som skolpersonal har du ett ansvar att minimera risken för detta i elevens lärandemiljö. Genom att agera medvetet och antirasistiskt kommer du att kunna utforma och leverera lektionsinnehåll och en trygg skolmiljö för alla elever, oavsett grupptillhörighet.

Att minoritetsstress finns är viktigt att veta och förstå både för de av oss som kan uppleva den och för de av oss som inte upplever den. Det är individuellt hur vi hanterar minoritetsstress om vi upplever den, men det är varje lärares, pedagogs, medarbetares och vuxen persons ansvar att skolan ska vara en plats där elever, och vuxna, som drabbas eller riskerar att drabbas av minoritetsstress får det aktiva stöd de kan behöva.

I Meyers modell beskrivs tre olika sätt som en person som drabbas tenderar att hantera minoritetsstress. För de av oss som inte drabbas kan det därför vara viktigt att uppmärksamma denna typ av beteenden hos de som kan drabbas. I skolan kan det handla om att du som lärare är uppmärksam på dessa beteenden hos dina elever och deltagare, men också hos dina kollegor.

De tre identifierade beteendena är: beteendena är:              

1. Att vara vaksam och förvänta sig att bli avvisad. Detta beteende kan manifesteras genom att en elev till exempel håller sig för sig själv, inte tar plats i rummet, undviker att svara på frågor, eller är för snabb på att dra tillbaka något hen gjort eller sagt i ett försök att förekomma eventuell kritik från andra.        

2. Försök till assimilering, att vilja dölja och undvika sin normavvikande identitet. Det här beteendet kan ta sig uttryck i att eleven till exempel på ett överdrivet sätt försöker agera i enlighet med vad som anses vara typiskt svenskt, att undvika att referera till ens etniska tillhörighet, extra språk eller utökade kultur.  

3. Internalisering av osanningar och förtryck, att nedvärdera sig själv. Detta beteende kan handla om att inför andra och i samtal med både lärare och elever prata illa om sig själv. Det kan göras på ett ledsamt eller hopplöst vis, men också på ett, förvisso kanske påhittat, skrytigt sätt, där eleven beskriver sig själv utifrån sina tillskrivna tillkortakommanden och gör en poäng av att vara den dåliga, eller det värsta.

Vilken eller vilka av de här förhållningssätten en person som drabbas använder sig av kan skilja sig mellan olika tillfällen och beroende på person. Men det skiljer sig också beroende på hur klasskompisar, lärare, familj, och andra vänner runtomkring personen pratar om till exempel rasism. Om dessa personer finns som stöd eller inte för den som upplever minoritetsstress.

Skolan ska vara en trygg plats för varje elev. Skolan har en skyldighet att motverka rasism och alla former av diskriminering och trakasserier. Detta arbete sker på ett strukturellt plan och det är de vuxnas ansvar att se till att det görs. Samtidigt som detta arbete sker har varje person ett ansvar att agera antirasistiskt gentemot varandra i de interpersonella kontakterna. Som lärare behöver du stå upp mot orättvisor och i klassrummet kontinuerligt stötta och särskilt backa upp personer som av olika anledningar avviker från normen och därför riskerar att drabbas av minoritetsstress.

Det kan vara svårt för de som befinner sig inom normen att förstår hur det är att stå vid sidan av den. Vilket i sin tur kan göra det svårt att veta hur en på bästa sätt kan hjälpa. Som lärare är det bra att du är påläst, och ibland ställer frågor. Att ställa frågor till dina elever som drabbas eller riskerar att drabbas av rasism kan vara klokt men du bör vara inställd på att eleven kanske säger nej, att den inte kan eller vill svara på frågan. Det är helt okej. Vi bör aldrig anta att den person som utsatts för rasism också vill vara den person som ska förklara och utbilda den som vill lära sig. Det kan vara nog så energikrävande att utsättas, att den personen inte också orkar förklara eller dyka djupare in i en traumatisk upplevelse. Om din elev vill dela med sig bör du vara uppmärksam på att varje individs erfarenhet är individuell och inte kan anses vara giltig för alla personer som uppfattar sig tillhöra samma normavvikande grupp.

Detta är extra viktigt i klassrum eftersom det är en formell lärandesituation där läraren antar rollen som den som undervisar eleverna. Beroende på vilken normposition du som skolpersonal har har, om du själv befinner dig inom normen eller står vid sidan av den, om du själv drabbas eller riskerar att drabbas av minoritetsstress kopplat till din identitet eller ej. Din egen position, kropp och erfarenhet får i detta sammanhang en betydande roll för hur en elev också uppfattar och lyssnar på dig kopplat till särskilda ämnen som på olika sätt berör till exempel historiska förtryck, och huruvida den eleven är villig att eventuellt utbilda dig i dessa frågor.

Som skolpersonal har vi en möjlighet att finnas som bollplank och stöd för den person som önskar prata om sina känslor kopplat till exempelvis en rasistisk upplevelse. Att få det förtroendet från en person som utsatts är stort, och som lärare bör vi ta hand om det förtroendet en elev ger oss, genom att lyssna, finnas närvarande, ställa uppmuntrande och stödjande frågor för att eleven ska känna sig trygg att kunna fortsätta dela med sig. Detta är särskilt viktigt i den skolkontext där det redan finns en maktrelation mellan personal och elev.

Att som skolpersonal agera antirasistiskt kan handla om att i ditt redan befintliga ansvar för eleverna, lärarnas ägarskap av undervisningssituationer, och din makt att fatta beslut i rummet, också inkludera en extra spaning efter elevers och deltagares beteende som kan vittna om upplevelser av minoritetsstress, samt ett tydligt ställningstagande i stunden om det är andra elevers beteende som orsakar minoritetsstress hos vissa.

Skolpersonalens tydliga ställningstagande mot en eller flera elevers ovälkomna beteenden som kan skapa minoritetsstress i andra elever, kan vara så enkelt som en fråga. Det kan räcka med att säga till exempel: ”Det där lät inte rätt, kan du förklara hur du menar?”

Då får personen som med flit eller av misstag har sagt något opassande, en möjlighet att omformulera sig, att tänka om, att kanske ta tillbaka. Som skolpersonal kan du behöva avgöra om det samtalet ska tas i stunden, inför andra elever, eller om det bättre lämpar sig med ett enskilt samtal med den eller de eleverna. Att trygga upp för elever som på grund av andra elevers agerande då riskerat att drabbas av minoritetsstress är viktigt. Att förmedla stöd i stunden genom att prata med den elev som blivit utsatt, i stunden eller i efterhand, men även fråga om hen önskar att du som lärare stöttar på något särskilt sätt nu eller i framtida liknande situationer. På så sätt kan du som skolpersonal tillsammans med eleven bygga upp gemensamma strategier för att motverka minoritetsstress.

Det antirasistiska förhållningssättet behöver för personal i skolan finnas med på alla plan, både i det innehåll lärare undervisar om, sättet man undervisar på, och i alla sociala situationer och interaktioner med elever du möter. Det är en unik, ibland utmanande, men också väldigt värdefull position att ha.  

• Rannsaka dig själv och din egen position. Befinner du dig inom normen eller avviker du från normen och drabbas, eller riskerar att drabbas av minoritetsstress? Vad får det för inverkan på din relation till eleverna/deltagarna?                                                                                                                                   

• Kolla igenom undervisningsmaterialet. Håller det en antirasistisk och inkluderande ton även när det beskriver historiska eller nutida händelser som drabbat/r personer som marginaliserats av samhället? Om så, går de att ersätta med bättre material, eller kan de användas ihop med en förklaring till varför de är skrivna på ett förlegat/skadligt sätt?

• Checka in med dina kollegor. Hur gör de, kan ni agera varandras bollplank vid behov, nyttja varandras erfarenheter och kompetenser, oavsett normposition?

Transparens, tydlighet, öppenhet och ödmjukhet är framgångsfaktorer när en tar sig an nya ämnen eller vill lära sig agera på nya sätt. Så även i arbetet med att minimera risken för minoritetsstress. En lärares, pedagogs eller övrig skolpersonals roll i att uppmärksamma och hantera minoritetsstress hos sina elever och deltagare ställer krav på att också själv agera antirasistiskt i både undervisningssituationen och i skolvardagen i stort. Att vara en trygg och pålitlig person i de sociala interaktionerna med elever och andra vuxna, och även ta ansvar för att undervisningssituationerna och materialet håller en standard som förebygger och minimerar risken att elever drabbas av minoritetsstress i sin skolvardag.

Ta hjälp av kollegor, ledning internet och experter på området, vare sig de är forskare eller lever med egna erfarenheter och är villiga att dela med sig.

Övning ger färdighet – som vi vet.