Tema 4 Kulturella uttryck och kulturarvet

Här beskriver två romska skribenter - Jon Pettersson och Marion Andreassen som båda tillhör gruppen resande – sin kultur:

"Släkten är lika viktig som familjen inom resandekulturen och avlägsna släktingar räknas ofta som nära familj. När två resande träffas för första gången är det vanligare attfråga vems barn man är än att man presenterar sig med namn. Förr var det vanligt att man hade många barn och bildade familj inom släkten för att bevara kulturen och föra arvet vidare. Dessutom var det svårt för resande att bli accepterade i ”svenska” familjer. Då kunde de äldre ofta att para ihop unga tjejer och killar, men bara som förslag. Unga som fattade tycke för varandra utan familjens vetskap och samtycke rymde bort en kort tid. När de kom tillbaka så var förhållandet accepterat. Dessa seder har försvunnit  och idag är det accepterat för resande att gifta sig utanför gruppen.  De äldre respekteras dock mycket fortfarande. De har levt ett långt liv och därför lyssnar de yngre på dem.

Hos en resandefamilj är ingen ensam eller utanför. En resande berättar att hon minns när hon var barn att släktingar kom hem till hennes mormor för att vänta på att familjemedlemmar skulle komma tillbaka efter att ha varit ute och rest många mil på vägarna. Det var aldrig någon som klagade på att det blev sent, det viktigaste var att få se med egna ögon att de kommit fram ordentligt.

En gammal sedvänja är att lägga ett silvermynt intill en nyfödd. Liksom röda trådar som kan bindas runt handleden på babyn, skyddar det mot onda makter. Resandekulturen är historiskt präglad av vidskeplighet. Man går inte under stegar, att jämföra händer bringar död, om en katt korsar ens väg så spottar man och uttalar besvärjelser. Att se en ekorre var ett omen om att man skulle träffa andra resande. I resandekulturen finns en historisk närhet till och tro på det övernaturliga och andliga. En resande berättar att det var ett uppskattat inslag på familjesammankonster när de äldre kvinnorna tolkade drömmar och spådde i kaffesump.

Högtider firas som i Sverige, med regionala skillnader. Resande är kända för att vara givmilda och omhändertagande och man dukar alltid fram mat på bordet när en gäst kommer på besök.

Matkulturen skiljer sig inte nämnvärt från den svenska. Rätterna kommer med den uppväxten man har och var man växer upp. Tidigare lagades maträtter av de råvaror som fanns till hands. Framför allt var rätter som kunde tas med eller tillagas när man reste längs vägarna vanliga.

Förr utmärkte sig männens klädsel med gruppens karakteristiska och dekorerade kniv ”tchuring” i bältet. Kring halsen bar männen oftast en halsduk eller scarf.

Kvinnorna bar ofta örhängen med ett bakvänt S och ett särskilt dräktspänne. Idag bär resande ingen typisk klädsel, men en kulturell värdering är att man ska vara anständigt och respektabelt klädd. Att tala om samliv och kön är tabu. Likaså avslöjar man inte andra resandes etnicitet för utomstående.

För resandefolket har musik och berättande alltid varit en självklar del av kulturen. Det brukar finnas en speleman i varje familj och gitarren eller dragspelet åker alltid fram när en grupp resande ses.

Musiken är historiskt sett traditionellt nordisk med djupa rötter i berättelser om starka och modiga kämpar och fagra jungfrur samt livets utmaningar. Kulturellt går det ihop med den nordiska mytologin och folktron. Det är en följd av att musiken har varit en del av de resandes försörjning sedan väldigt länge."

Här beskriver två romska skribenter - David Demitri och Sonia Millon som båda tillhör gruppen som officiellt kallas svenska romer – sin kultur:

"Den svensk-romska kulturen eller kelderash-kulturen har bevarats och anpassats genom århundraden av migration och förtryck. Kulturen har formas av de historiska rötterna i Östeuropa, men också av livet i det moderna Sverige. Gamla sedvänjor lever sida vid sida med nya uttryck, men man håller fast vid traditioner kring familj, religion, bröllop och begravningar. Många kelderash-romer är kristna och flera tillhör pingströrelsen.

De kulturella uttrycken och traditionerna förs i hög grad vidare inom familjen, vilket gör kulturen både kraftfull och sårbar.

För kelderash-romer är starka släktband och gemenskapen inom familjen det mest centrala i kulturen. Släkten är involverad i alla delar av livet och har mycket att säga till om när det gäller allt från vardagliga beslut till stora livshändelser. Ofta växer man upp i en storfamilj som kan bestå av far- och morföräldrar och deras barn och barnbarn. Det kanske låter konstigt eller besvärligt för en del, men för de flesta romer är det något helt naturligt och de skulle inte kunna tänka sig att ha det annorlunda.

Eftersom romer genom alla tider alltid har fått känna sig ovälkomna har de äldre tagit på sig uppgiften att hålla ihop och stötta släkten. De äldre har mycket att säga till om och man rådfrågar dem ofta inför viktiga beslut. De äldre har hög status och förväntas ge råd och vägledning. Barn ses som en välsignelse och barnuppfostran sker kollektivt inom storfamiljen.

Måltiderna är viktiga för identiteten och gemenskapen. Måltiden är ett sätt att hålla ihop familjen. Det är ett tillfälle för såväl vuxna som barn att samlas och umgås.

Det finns ingen maträtt som är typisk för kelderash-romer. Traditionell kelderash-mat innehåller inslag från det östeuropeiska och balkanromska köken och man tillreder den på sitt eget vis. Ofta gör man soppor och grytor på höns, kött eller fisk med mycket grönsaker. Kål används ofta till exempel till sarmi som är en sorts kåldolmar eller till kålsoppa med sidfläsk. Klimp är också något som används mycket, både i soppor och stekt med lök i tomatpuré. Andra typiska rätter är sarmi som äri form av vinbladsdolmar fyllda med kött och ris, en kryddig gryta med paprika, kött och potatis som kallas paprikash och den romska ostkakan saviako.

Till vardags lagas det ofta mycket mat på nästan ingenting. Det är en kunskap som förts vidare från den tid då romer hade det sämre ekonomiskt och bara hade tillgång till några få ingredienser. Maten ska räcka till många och alla ska bli mätta och belåtna. Under större högtider lagas stora mängder mat och det är vanligt att man även bjuder in människor som inte tillhör släkten.

De flesta romer, liksom de flesta människor, älskar musik, sång och dans. Nästan varje familj har någon som kan sjunga, spela eller dansa. Det spelas och sjungs både i hemmet och på fester. Men musik och dans är mer än underhållning – de är levande uttryck för självrespekt, identitet och kulturellt motstånd. Musiken fungerar som ett kulturellt arkiv. I sångerna lever språket, minnen av migration, kärlek, förlust och religiösa teman vidare.

De traditionella sångerna överförs muntligt från generation till generation och barnen växer upp med musik omkring sig. Traditionell musik spelas ofta med dragspel, fiol och gitarr. Dansen sker ofta spontant och man interagerar med andra dansare och med musikerna. Man dansar ofta i grupp, men varje individs stil är unik och personlig. Det viktiga är självuttrycket – att visa stolthet, kraft, elegans eller flirtighet beroende på sammanhang."

Här beskriver två romska skribenter - Domino Kai och Maria Erlandsson som tillhör gruppen finska romer – sin kultur:

"Den finskromska kulturen är rik på traditioner – musik, dans, klädstil och andliga praktiker.

Särskilt viktig är renhetskulturen, som handlar om både fysisk och moralisk hygien. Det finns tydliga regler kring vad som anses rent och orent, och dessa påverkar allt från boende till sociala relationer. Renlighet och värdighet uttrycker omtanke och hjälper generationer att hålla ihop. Värdigheten speglas också i hur man för sig i möten och att man klär sig respektfullt även om man inte bär traditionella kläder.  Att visa respekt, hålla löften och ta ansvar är centralt – särskilt gentemot äldre och barn.

Denna respekt kan sammanfattas i tre centrala ord: baȟt (lycka), sastiba (hälsa) och zor (kraft). Tillsammans bildar de uttrycket Romani zor – den romska kraften. Det är en inre styrka som har hjälpt romerna att uthärda marginalisering och uteslutning, och att gå vidare med stolthet och värdighet.

Klädseln är för de flesta finsk-romer en viktig del av den kulturella identiteten. Den traditionella kvinnodräkten med vida sammetskjolar och broderade blusar, ofta tillsammans med guldsmycken, bärs av många kvinnor. Män bär vanligtvis mörka kostymbyxor med skjorta och väst, jacka eller tröja.

Musik och mat har en stor plats i många finsk-romska familjer. Det är inte ovanligt med en gitarr i hemmet och man spelar och sjunger ofta till vardags eller lyssnar på musik. Gästfriheten är stor och dörren står alltid öppen. Maten består ofta av husmanskost, men det viktiga är inte själva maträtten utan att det lagas så mycket mat att det räcker till alla som dyker upp.

Familjen är den starkaste gemenskapen. Barnens uppfostran är ett kollektivt ansvar, och äldre betraktas som auktoriteter och traditionsbärare. Genom familjerna får barnen en kulturell förankring som ger dem styrka att möta ett samhälle där fördomar fortfarande är vanliga."

Här beskriver en romsk skribent - Bagir Kweik som tillhör gruppen utomnordiska romer – sin kultur:

"Utomnordiska romer är ofta kristna, men kulturen varierar beroende på var man har levt.

Det finns flera religiösa fester som man kan spåra tillbaka till romernas ursprung i Indien. Till kuststaden Saintes-Maries-de-la Mer i södra Frankrike anländer varje år den 24 maj katolska romer från hela världen för att fira romernas skyddshelgon Kali Sara. Man bär ut en staty av Kali Sara som man sänker ner i Medelhavet. Denna symboliska handling påminner om en indisk högtid där gudinnan Kali firas på liknande sätt.

Djurdjevdan/Erdelezi firas den 6 maj varje år av både muslimska och kristnaromer främst på Balkan, i Turkiet och andra före detta öststater men även i Sverige. Man firar vårens återkomst och Sankt Göran. Firandet har en del inslag som påminner om vissa indiska högtider där renlighet, dekoration, sång och dans har en viktig roll och man lägger blommor i vatten precis som under Djurdjevdan/Erdelezi.

Familjen har alltid varit en av de viktigaste aspekterna för den utomnordiska gruppen som för de flesta romer och har en central roll i varje roms liv. Familjebanden är mycket starka och en familj består av fler än bara kärnfamiljen. Ofta har hela släkten ett gemensamt ansvar när det kommer till barnuppfostran och andra beslut som rör familjen. Man firar högtider, födelsedagar och studenten tillsammans. Hela släkten håller ihop i vått och torrt och när någon ligger sjuk turas man om att ta hand om personen.

Maten varierar från grupp till grupp. Kelderash-romer från Polen äter annan mat än en kelderashgrupp från Italien eller Sverige. Men det finns ändå en del maträtter som de flesta utomnordiska romer någon gång har ätit, till exempel saviako som är en ostkaka och bokola som är ett friterat bröd (langos). Men oavsett varifrån man kommer så tar man oftast maten på mycket stort allvar och gäster är alltid välkomna. Romers gästfrihet är legendarisk och det händer aldrig att en gäst lämnar ett romskt hem hungrig.

Musiken har en stor plats i varje romskt hjärta och har alltid haft en viktig roll i den romska kulturen. Det är via musiken man berättar historier som förs vidare generation efter generation, och musik har också varit en viktig inkomstkälla. Det är därför inte ovanligt att romer utbildas inom sång och dans och lär sig hantera diverse instrument av någon kunnig person i släkten, och barnen uppmuntras att uppträda på familjesammankomster med sång eller dans.

Man klär sig olika beroende på vilken grupp man tillhör. Även om man uppmuntras till att klä sig ”respektabelt” så är en modern klädsel vanligare än en traditionell bland de flesta utomnordiska romer i Sverige.

Man försörjer sig inte längre genom hantverk, metallarbeten och handel, men denna yrkesverksamhet lever kvar hos vissa romska grupper i andra europeiska länder.

Här beskriver två romska skribenter - Valeria Redjepadic och Almir Sacipi som tillhör gruppen som officiellt kallas för nyanlända romer – sin kultur:

"Familjen utgör grunden i kulturen. Den närmsta familjen omfattar långt mer än kärnfamiljen och inkluderar kusiner, mostrar, fastrar, mor- och farföräldrar samt även mer avlägsna släktingar. Att gå hem till sina kusiner kan upplevas som lika naturligt som att gå hem till sig själv. Hemmet är mer än en bostad – det är livets skola. Hemmet är där kulturen lever vidare. Unga lär sig hur de visar respekt för äldre, hur man tar ansvar för de yngre och att man alltid delar med sig till gäster. Det är i hemmet som barnen lär sig att lyssna, förstå sin plats i gemenskapen och känna stolthet över sin bakgrund.

Att hjälpa varandra ses som en självklarhet och tar sig uttryck i allt från barnpassning, till omsorg vid sjukdom och ekonomiska svårigheter. På så sätt blir familjen både en social och ekonomisk resurs, ett mönster som återfinns i många romska grupper runt om i Europa.

Maten och gästfriheten har en lika central roll. Maten är en självklar del av vardagen, men också något större: ett sätt att visa omsorg och kärlek. Typiska rätter är musaka, en potatisgratäng med köttfärs, och gravo en mustig bönsoppa. Sarma – kål- eller vinblad fyllda med kött och ris – är en klassiker vid högtider och burek eller grillat kött, cevapi och soppor. Nybakat bröd återkommer ofta vid både vardag och fest. En oskriven regel är att alltid bjuda gäster, även de som kommer på korta besök. Det anses otänkbart att någon lämnar hemmet hungrig och att kunna bjuda på mat betraktas som ett uttryck för respekt.

Eftersom nyanlända romer främst har sitt ursprung i Balkan, delas många traditioner oavsett vilken grupp man tillhör. Bröllop har en särskild betydelse och pågår i flera dagar med hundratals gäster – det är både en familjehändelse och en offentlig manifestation av stolthet och identitet.

Bröllopen rymmer många traditioner där klädseln spelar en central roll. Brudgummens familj förväntas ge bruden hennes bröllopklädsel som en gåva. Kvinnor som är närmast anhöriga på brudens och brudgummens sida bär ofta dimije, ett traditionellt byxplagg med djupa rötter i den balkanska romska kulturen.

För dessa gäster är det vanligt med flera ombyten under kvällens gång: dimije i början, därefter en paljettklänning i balklänningsstil och mot slutet en enkel men elegant klänning. Kvinnorna bäräven rikligt med guldsmycken, vilket ger festen glans och status. Guld representerar både välstånd och trygghet, och vid både förlovning och bröllop får bruden många guldsmycken. En särskild gåva är de guldplattor, lire, som varje brud förväntas få. Tillsammans med kläderna blir dessa gåvor ett uttryck för respekt, trygghet och familjens engagemang.

Musiken har länge varit ett av de mest framträdande uttrycken i kulturen och har en självklar plats både i vardagen och vid högtider. Musiken spelas vid bröllop, dop, festivaler och andra festligheter där instrument som trumpet, gitarr, keyboard, saxofon och dragspel är kännetecknande.

Ibland sägs det att romer bär med sig musik i sitt dna. I en romsk saga berättas det att Gud gav alla andra människor en plats på jorden medan han gav musik och dans till romerna."