Tema 6 Antiziganism

Genom historien har romer i Europa utsatts för kränkningar, diskriminering, förföljelse och exkludering. Antiziganismen i Europa växte fram under medeltiden. Romer utpekades ofta som kriminella eller “asociala”, och kunde utsättas för kroppsstraff, slaveri (bland annat i delar av nuvarande Rumänien) och tvångsarbete. Romer sågs som ett hot mot den kristna majoritetskulturen och beskylldes ofta för brott som spioneri och stöld. Detta ledde till lagar som begränsade deras rättigheter samt förbjöd deras språk och kultur. Romerna utmålades som främmande och gjordes ofta till syndabockar. På många håll fördrevs romska grupper från städer och byar, eller tvingades till tvångsassimilering. Antiziganismen blev därmed både en social och rättslig förföljelse som pågick under flera sekler.

Under 1900-talets första hälft växte en hård och kontrollerande repressiv politik fram mot romer i Europa. Många länder stängde sina gränser för romer och förde register över dem för att hålla koll. En internationell polisorganisation, som senare skulle bli Interpol, försökte tidigt skapa ett globalt register över romer för att dela information mellan länder. Vid flera universitet i Europa bedrevs rasbiologisk forskning som användes för att motivera och legitimera diskriminering.

Under andra världskriget mördades mellan 220 000 och 500 000 romer – ett folkmord som länge osynliggjorts. Efter andra världskriget har diskrimineringen fortsatt i nya former, som hatbrott och strukturell marginalisering. Romer har ofta framställt som ett ”socialt problem” och gjorts till syndabockar i politiska kriser. Detta har skapat social utsatthet och utgjort hinder för integration och jämlikhet.

Läs om fler exempel på hur romer förtryckts och diskriminerat i Europa genom historien i Tema 2 i den här självstudiekursen.

(Här lägger vi till en knapp så att man direkt kan komma till Tema 2, delen med den internationella historiska översikten)

I tysktalande länder kallas den nationella minoriteten romer för sinti och romer. Sinti är en specifik grupp som historiskt sett har varit mer utbredd i Västeuropa, medan begreppet romer är ett samlingsbegrepp för olika romska grupper. I flera europeiska länder är det vanligt att man använder båda begreppen när man exempelvis beskriver det som drabbade romer under andra världskriget.

I den här fördjupningstexten om folkmordet på romer används endast begreppet romer och då som ett paraplybegrepp på olika romska grupper som drabbades.

Mellan första- och andra världskriget blev romer förföljda i stora delar av Europa. Ländernas samarbete genom polisarbete och rasbiologisk forskning bidrog till att kontrollera och diskriminera romer.

Sverige och många andra länder stängde sina gränser för romer och förde register över dem för att hålla koll. En internationell polisorganisation, som senare skulle bli Interpol, försökte tidigt skapa ett globalt register över romer för att dela information mellan länder.

I Tyskland hade registrering av romer redan börjat före nazisternas maktövertagande år 1933 och blev sedan ännu mer systematisk. Redan år 1899 grundades informationsbyrån ”Zigeunerzentrale” som hade till uppgift att registrera romer och kartlägga deras identitet. Registren som upprättades blev ett viktigt instrument i förföljelsen av romer. 1929 utökades ansvaret för informationsbyrån till att bli en informationsbank åt hela Tysklands poliskår. Polisen kom att använda registret för att se till att romer följde de lagar som gällde kringresande. De data som samlats i registren byggde på en föreställning om romer som präglades av grova och fördomsfulla uppfattningar om deras utseende och livsstil. Vad ingen kunde förutse då var hur registret senare skulle användas av SS-chefen Heinrich Himmler när förföljelse av romer inleddes under det nazistiska styret. Samarbetet mellan polis och rasbiologiska utgångspunkter lade grunden för nazisternas senare omfattande förföljelser och folkmord på romer under andra världskriget.

Fördomar mot romer hade funnits länge och det fanns i början av 1900-talet en negativ syn på romer i alla samhällsskikt. Det förstärktes efter nazisternas maktövertagande i Tyskland år 1933. Romer klassades som ”främmande raselement” och omfattades av Nürnberglagarna, som ledde till ökad förföljelse.

Romer var vid år 1933 en mycket liten del av den totala befolkningen. De var inte som den judiska befolkningen huvudintresset för det nazistiska styret.  Nazisterna menade dock att romernas närvaro i samhället var ett problem. De påstods vara kriminella, asociala och ett hot mot den nazistiska föreställningen om en enhetlig arisk nation.  Romerna ansågs ha oföränderliga egenskaper som nerärvda kriminella anlag och asociala beteenden som inte kunde förändras. Romerna utsattes för allt hårdare kontroll, förföljdes mer intensivt än tidigare och utsattes för trakasserier. Lagen mot ”särskilt farliga och professionellt kriminella” trädde i kraft 1933 och riktade fokus mot just romer för att de av nazisterna ansågs som kriminella.

Den 8 december år 1938 meddelade Heinrich Himmler, som var chef för SS, nazistpartiets elitstyrka och säkerhetsorganisation, att “den slutgiltiga lösningen av zigenarfrågan” måste ses som “rasmässig”. Förföljelserna av romer ökade efter detta och fler deporterades till koncentrationsläger.

1936 inrättades institutet för rashygienisk forskning i Berlin, Rassenhygienische und bevölkerungsbiologische Forschungstelle. Utgångspunkten var rasbiologiska tankar och metoder, som vid denna tid var allmänt accepterade i Nazityskland och andra länder i Europa. Enligt rasbiologin är människors beteende ärftliga och kopplade till specifika ”raser”, där varje ”ras” har olika värde. Institutet hade som uppgift att undersöka olika grupper, exempelvis romer, och fastställa graden av ”rasrenhet” och ”rasegenskaper”.

Rasbiologiska forskare gjorde en stor undersökning av Tysklands romer och drog slutsatsen att människor med blandat romskt och tyskt ursprung var "socialt mindervärdiga", vilket de menade innebar att de ofta var ”kriminella, arbetslösa och inte kunde försörja sina familjer”. Polisen och SS förföljde de flesta romer som inte ansågs vara "renrasiga”.

Samtidigt ansåg forskarna att "renrasiga" romer härstammade från en indisk "arisk" stam och borde bevaras som exempel för framtida ariska tyskar att beskåda. Detta stod i kontrast till nazisternas syn på judar, där de mest "renrasiga" ansågs  vara de farligaste.

I praktiken klassades dock de flesta romska grupper som rasblandade. Den 16 december år 1942 slog nazisterna fast att alla romer, oavsett bakgrund, skulle skickas till koncentrations- och förintelseläger.

När Nazityskland invaderade Polen år 1939 startade det som skulle utveckla sig till andra världskriget. Några månader senare hade nazisterna ockuperat flera länder i Europa.

År 1940 skickades 2 800 romer från Nazityskland till arbetsläger i Polen. I flera ockuperade länder förvisades romer till getton samt arbets- och koncentrationsläger. Hösten år 1941 fördes cirka 5 000 romer från Österrike till gettot i den polska staden Łódź. Där dog cirka 700 i sjukdomen tyfus, och resten skickades vidare till förintelselägret Chelmno, där de mördades.

Många romer dog i getton och läger, men de flesta sköts utan att deporteras. Hur många som sköts ihjäl kommer vi aldrig att få veta. Förövarna registerade inte alla som sköts och det saknas bevarad dokumentation. Forskare bedömer att betydligt fler än 100 000 massavrättades, men mörkertalet är mycket stort.

Inför Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen år 1941 skapades specialstyrkor, så kallade Einsatzgruppen, som följde efter armén och sköt judar, motståndsmän, politiska kommissarier inom kommunistpartiet och romer.

I Baltikum och på Krim beordrades mord på kringresande romer. De anklagades ofta för att spionera eller sprida sjukdomar. I många fall drabbade dessa order även bofasta romer.

I Nazityskland och de ockuperade länderna i Europa, exempelvis Frankrike och Nederländerna, mördades romer oftast inte på den plats där de befann sig. Från slutet av år 1942 arbetade SS systematiskt med att deportera romer till koncentrations- och utrotningsläger. Ett undantag var Norge, där fanns det planer på att förinta de få norska romer som bodde i landet i inhemska koncentrationsläger - men planen hann inte fullföljas innan kriget tog slut år 1945.

I dödslägret Auschwitz-Birkenau upprättades en särskild avdelning för romer och andra personer som av nazisterna klassat som romer. Som mest hölls där cirka 20 000 romska fångar som kom från nästan hela Europa. Natten mellan den 2 och 3 augusti år 1944 fördes de cirka 4 300 romer som fanns kvar i den romska avdelningen till gaskammaren där de mördades.

År 2015 beslutade Europaparlamentet att detta datum 2 augusti ska vara den europeiska minnesdagen för folkmordet på romer under andra världskriget.

I länder som samarbetade med Nazityskland fortsatte förföljelsen och dödandet av romer. I Kroatien, styrt av fascistiska Ustaša, var våldet särskilt brutalt. Vissa romer skickades därifrån till italienska koncentrationsläger. I Ungern placerades romer i uppsamlingsläger och skickades ibland vidare till tyska läger.

I Rumänien förde regeringen bort tiotusentals romer till Transnistrien (nuvarande Moldavien och Ukraina), där minst 11 000 dog under mycket svåra förhållanden.

Historiker har inte kunnat fastställa det exakta antalet romer som mördades av nazisterna.  Minst 220 000 offer är dokumenterade, och Tyskland anger ofta siffran 500 000. Vissa forskare menar dock att antalet kan ha överstigit en miljon. Osäkerheten beror bland annat på att romer sällan var folkbokförda före kriget.  Det förklaras av att nazisterna (utom i Auschwitz-Birkenau) inte registrerade morden på romer lika noggrant som på judar samt att många massmord utfördes utan dokumentation i de ockuperade områdena i Sovjetunionen och på Balkan.

I Nazityskland och i många ockuperade eller allierade länder gjorde romer motstånd. Motståndet kunde handla om att försöka undvika deportationer, skaffa mat och mediciner eller försöka befria andra som nazisterna hade arresterat. Romer deltog också i organiserat motstånd i Frankrike, Spanien och östra delarna av Europa. Särskilt i Jugoslavien gick många med i partisanernas kamp. Dessutom stred romer i de allierades och Sovjetunionens arméer vid krigets slut år 1945.

Även i Auschwitz gjorde romer motstånd. Den 16 maj år 1944 försökte SS mörda de omkring 6 000 romer som fanns kvar i lägret. Beväpnade soldater körde in i den romska avdelningen och beordrade fångarna att lämna barackerna. Genom information som läckte till den romska avdelningen var fångarna beredda. De barrikaderade sig i stället och gjorde motstånd. SS-soldaterna fick då order om att avsluta uppdraget.

Efter kriget fortsatte diskrimineringen av romer. Deras hem blev ofta plundrade och ägodelar stulna. De fick ingen ersättning eftersom västtyska staten ansåg att övergreppen på romer under kriget berodde på att romer var asociala i stället för att de blivit utsatta på grund av sin etnicitet. Först år 1956 fick vissa romer möjlighet att söka ersättning, men det gällde bara de som kunde bevisa att de bott i Tyska riket år 1938 – vilket uteslöt de flesta överlevande.

Diskrimineringen av de romska offren under andra världskriget var en viktig drivkraft till att en romsk medborgarrättsrörelse som växte fram i Europa, med Paris som centrum på 1950-talet.

Två viktiga personer i denna rörelse var författaren Mateo Maximoff, som redan år 1946 skrev den första artikeln om folkmordet på romer, och partisanen Žarko Jovanović, som år 1949 komponerade sången "Gelem Gelem", idag romernas internationella hymn.

I Västtyskland blev rörelsen särskilt viktig för att uppmärksamma romernas lidanden under nazitiden. Åren 1979 och 1980 anordnade romska organisationer manifestationer vid de före detta koncentrationslägren Bergen-Belsen och Dachau. De krävde bland annat att folkmordet på romer skulle erkännas och att överlevande skulle få kompensation.

År 1982 erkände Västtysklands dåvarande förbundskansler Helmut Schmidt att Nazityskland begått folkmord på romer grundat på etnicitet. År 1997 gick president Roman Herzog ett steg längre och betonade parallellerna mellan folkmorden på judar och romer:

“Folkmordet på sinter och romer genomfördes med samma motiv av rasfanatism, med samma avsikt och med samma vilja till systematisk och slutlig utrotning som judarnas. De mördades systematiskt och i familjer från småbarn till gamla människor i hela nationalsocialisternas intressesfär."

År 2015 beslutade EU att den 2 augusti ska vara en europeisk minnesdag för folkmordet av romer under andra världskriget. Detta till minne av alla romer som mördades det datumet i Auschwitz-Birkenau. Samtidigt ålades EU:s medlemsländer att identifiera och bekämpa fortsatt antiziganism.

Även om Sverige stod utanför kriget och inga romer deporterades från Sverige så påverkade svensk politik romer både inom landet och i det krigshärjade Europa. Förkrigstidens rasbiologi i Sverige och svenskt polissamarbete med Nazityskland samt invandringsförbudet till Sverige 1914-1954 gör att en del menar att man kan tala om att Sverige bär ett historiskt ansvar.

Från 1920-talet till 1940-talet förekom omfattande diskussioner i det svenska samhället om behovet av ”rashygieniska åtgärder”, inklusive sterilisering mot de drabbades vilja. Dessa riktades mot bland annat den romska gruppen resande, som vid denna tidpunkt utgjorde cirka 95 % av den romska populationen i Sverige. Även om de resande inte var en uttalad målgrupp för steriliseringspolitiken blev de särskilt utsatta, eftersom många av dem utpekades som så kallat ”asociala”. Det är svårt att veta exakt hur många som drabbades, men enligt beräkningar steriliserades mellan 500 och 700 resande av staten från 1930- till och med 1970-talet. Det är en hög andel av det totala antalet resande i Sverige under denna period.

År 1914 kom en ny utlänningslag som innebar att romer som bodde i andra länder inte hade någon möjlighet att fly till eller genom Sverige. År 1943 förhindrades 62 norska medborgare med romsk bakgrund att resa hem från Belgien via Sverige. Trots att de hade norska pass fick de inte resa in i landet. Den norska staten gjorde på samma sätt och ogiltigförklarade deras pass. Gruppen fick därför återvända till Belgien. Året därpå deporterades de till de nazityska koncentrationslägren Auschwitz-Birkenau och Buchenwald. Endast fyra av dem överlevde.

Mot slutet av kriget gjorde Sverige flera räddningsinsatser för att hämta människor från nazisternas koncentrationsläger. De cirka 15 000 som räddades genom svenska räddningsaktioner var skandinaver och judiska överlevande, men även några få romska överlevare kom hit. Med de vita bussarna kom romerna Hanna Brzezinska och Sofia Brzezinska. Med de vita båtarna kom Rose-Marie Trollmann och hennes mamma Hulda.

Det var bara ett fåtal romer som kom till Sverige i samband med krigsslutet, eftersom det i Sverige rådde inreseförbud för utländska romska grupper mellan åren 1914 och 1954. En del av de romer som kom direkt efter kriget tvingades, efter att ha fått vård, att återvända till sitt ursprungsland.

De flesta överlevande romer kom till Sverige efter 1954 och då som arbetskraftsinvandrare, kvotflyktingar eller som krigsflyktingar från kriget i forna Jugoslavien under 1990-talet. Väl i Sverige utsattes många överlevande romer för det svenska samhällets fördomar och antiziganism. Många valde därför att dölja sin romska bakgrund och pratade inte om det de hade varit med om under Förintelsen.  

Antiziganism i Sverige har en lång och mörk historia som sträcker sig tillbaka till 1500-talet då romer först nämndes i svenska dokument. Genom århundradena har romer utsatts för förföljelser, utvisningar, förbud och diskriminering genom lagar och statliga åtgärder.

Under 1600-talet infördes hårda lagar som förbjöd romer att vistas i landet. Den mest kända var Placat om Tatrarnes fördrifvning af landet från år 1637, som innebar att romska män kunde avrättas och kvinnor och barn utvisas.

Olika typer av lagar har använts för att kontrollera den fattiga befolkningen. Romer, i synnerhet resande som tidigt kom till Sverige, har varit bland de mest utsatta. Från 1700-talet användes tvångsassimilering som ett sätt att kontrollera romer i Sverige. De lagar som utfärdades om lösdriveri var särskilt användbara och drabbade romer särskilt hårt. En person kunde arresteras som lösdrivare och dömas till straffarbete om hen inte försörjde sig på ett sätt som myndigheterna godkände.

Under 1800-talet skärptes kraven på särskilda tillstånd för resor inom Sverige. Det blev förödande för många romer, eftersom deras rörliga livsform och försörjning omöjliggjordes. För romska familjer innebar det att de riskerade att stoppas, utvisas från vissa områden eller straffas om de vistades på fel plats utan giltiga papper. Myndigheterna beviljade sällan tillstånd, vilket ledde till att romer utestängdes, kontrollerades och marginaliserades i samhället.

Politiken drev att de resande skulle assimileras bland annat genom tvångsomhändertagande av barn. Vad gällde gruppen svenska romerna fanns en politisk ambition att genom närings- och lägerslagningsförbud göra tillvaron så outhärdlig för dem att de självmant lämnade landet. Gruppen nekades bland annat folkbokföring och därmed skolgång. Under delar av 1900-talet var det vanligt att romer inte tilläts bo mer än tre veckor i samma kommun.

Mellan 1914 och 1954 var det förbjudet för romer från andra länder att invandra till Sverige, vilket bland annat stängde landets gränser för romska flyktingar under andra världskriget.

Under 1900-talet förekom tvångssteriliseringar och tvångsassimileringar genom omhändertagande av romska barn. Gruppen resande drabbades särskilt mycket av detta. Romska familjer mötte omfattande begränsningar i rätten att bo och försörja sig samt social och rättslig diskriminering.

Många romska barn har fått gå i skola i Sverige, medan andra inte har fått det. Barn i gruppen resande, som har levt i Sverige under flera hundra år, fick gå i skola som de flesta andra svenska om de var bofasta. Barn i gruppen som kallas för svenska romer blev däremot systematiskt nekade utbildning och skola i Sverige. Detta berodde på att svenska romer som regel nekades folkbokföring.

Bland romer fanns det många som kämpade för att skolor skulle ge plats också till de romska elever som inte gick i skolan. Det lyckades ibland, men för många blev skolgången fragmentarisk. Det var inte förrän på 1960- och 1970-talen som alla romer fick tillgång till skola och utbildning på samma villkor som resten av befolkningen.  

Läs om romernas historia i Sverige i Tema 2 i den här självstudiekursen så får du flera exempel på diskriminering och annan form av antiziganism i svensk historia. (Här lägger vi till en knapp så att man direkt kan komma till Tema 2, delen om svensk historia)

Även om den öppna och statliga antiziganismen har upphört påverkar dess efterverkningar fortfarande romers liv i Sverige och andra länder.

Många romer i Sverige idag beskriver erfarenheter av antiziganism som de upplevt på många områden – från arbetsplatsen till affären, från skolan till möte med myndigheter och polis – och det kan ta sig uttryck på många sätt.

Utsattheten börjar ofta redan i barndomen, därför har skola och förskola en central roll i att motverka den.

”Jag är stolt över den jag är. Det kan de aldrig ta ifrån mig. Men det känns annorlunda när rasism drabbar min syster och mamma. När jag ser någon i min familj bli sårad och tänker på att jag kanske får barn i framtiden – då gör det riktigt ont.” (Citat av Sebastian Blomerus, 23 år)

Sedan romer erkändes som en nationell minoritetsgrupp i Sverige år 2000 har flera utredningar om romers situation genomförts. De bekräftar strukturell, systematisk diskriminering och visar att kunskapen är låg om romers utsatthet i historien och i dag, vilket leder till ojämlika livsvillkor.

Romer är fortfarande utsatta för diskriminering och hatbrott, både i Sverige och Europa, och mörkertalet är stort eftersom flera väljer att inte anmäla. Återkommande i anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen är att diskriminering av romer sker öppet i det offentliga rummet, till exempel i affärer och på restauranger. Det sker även i mötet med offentlig sektor, till exempel i skolan.

”Jag vill kämpa mot fördomar, för om en enda rom gör något dumt får vi alla sota för det. Om en ”svensk” man stjäl i en butik gör det inte alla svenskar till tjuvar. Men för oss som utsatt folkgrupp blir det så, och det är jobbigt.” (Citat av Aila Zee, 23 år)

Många romer upplever att de möts av negativa attityder och fientlighet i samhället. Detta yttrar sig i svårigheter att få bostad, arbete, tillgång till utbildning och sociala tjänster.

I Sverige upplevde en fjärdedel av romerna, enligt Länsstyrelsen i Stockholms län, sig diskriminerade på arbetsmarknaden och andelen som hade avlönat arbete var klart lägre (2019). Studier som Folkhälsomyndigheten har gjort (2021) visar att romers hälsosituation är sämre och den förväntade livslängden kortare än genomsnittet.

Vidare uppger gruppen resande att de ofta ifrågasätts vara en romsk grupp och måste ”bevisa” att de är romer. Detta är ytterligare en kränkning i och med att den enskildes identitet ifrågasätts.

Debatten om tiggeriförbud i Sverige och andra länder återupplivar urgamla antiziganistiska stereotyper om att romer tigger. Dels har den skapat den felaktiga bilden av att alla som tigger är romer och att alla romer tigger, dels bortser den från grundorsaken till att EU-migranter från sydöstra Europa i desperat behov av hjälp sökt sig till svenska gator och torg.

I regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott är hatbrott ”ett samlingsbegrepp för brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering samt andra brott där ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet.”

Hatbrott mot romer eller andra grupper innebär att de utsätts för hot, hat, fysiskt våld och kränkningar på grund av fördomar och negativa attityder mot dem. Det kan handla om att bli kallad nedsättande saker, hotad, knuffad, slagen eller att egendom som tillhör dem skadas. Länsstyrelsen i Stockholms län rapporterade i sin årsrapport om romsk inkludering 2024 att antalet anmälda antiziganistiska hatbrott och anmälda fall av diskriminering på grund av romsk härkomst har minskat på senare år, samtidigt som intervjuer och enkäter visar att detta har ökat. Länsstyrelsen tolkar det som att det finns ett ökande mörkertal: att utsatta inte vågar anmäla av rädsla för repressalier eller av misstro gentemot rättsväsendet. Många romer känner sig inte accepterade eller delaktiga i det svenska samhället, och en stor del har erfarenhet av att ha blivit kallade nedsättande namn på grund av sin romska identitet.

Antiziganism har genom historien lett till diskriminering och förföljelse. De mest extrema exemplen är att romer var förslavade under mer än 500 år i det som nu är Rumänien och att Nazityskland under Förintelsen mördade en stor del av Europas romer. Men också romer i Sverige förvägrades medborgerliga rättigheter till långt in på 1950-talet och många romer i Sverige, särskilt resande, steriliserades mot sin vilja eller fick sina barn tvångsomhändertagna på grund av en rasbiologiskt motiverad antiziganism.

Även idag har antiziganismen allvarliga konsekvenser för romer. Den leder till sämre hälsa och utbildning, kortare livslängd, diskriminering, hatbrott och våld, och den skapar otrygghet och rädsla inom de romska minoriteterna. Antiziganism kan också begränsa romer i deras liv. Av oro för angrepp undviker en del att öppet visa sin romska identitet. Antiziganismen blir också en ond cirkel eftersom många romer av rädsla avstår från att anmäla diskriminering och hatbrott eller engagera sig politiskt för romers rättigheter.

Eftersom forskning och utredningar ger många belägg för att romers mänskliga rättigheter kränks dagligen är det i sig ett hot mot demokratin. Antiziganismen har en destruktiv inverkan på romers liv och gör att deras mänskliga rättigheter förvägras. Antiziganismen är också destruktiv för samhället: så länge den accepteras urholkas vår syn på människors lika värde.

Rasism kan skapa minoritetsstress, vilket i sin tur kan leda till psykisk och fysisk ohälsa. Minoritetsstress innebär en stress som kan drabba minoriteter till följd av fördomar och diskriminering. Det är en typ av ohälsa utöver den vanliga stress som alla personer oavsett grupptillhörighet kan uppleva. Ofta handlar det om en oro baserad på erfarenheter av att inte ses eller behandlas som likvärdig med majoriteten.

Många romer väljer på grund av detta att dölja sin romska identitet i vissa sammanhang. Det finns också starka indikationer på att minoritetsstress bland romer, oavsett om de kan eller vill dölja sin etniska identitet, har en negativ inverkan på en del romska barns skolgång och över lag skapar en förtroendeklyfta mellan romer och majoritetssamhället.