Tema 2 Historia

Många forskare menar att dagens romer härstammar från grupper som för omkring tusen år sedan lämnade Indien och vandrade västerut genom Persien till det bysantinska riket (en del av romarriket). Där slog sig många ner på 1200-talet, medan andra drog vidare mot Centraleuropa. På 1300-talet levde de som bofasta romer, både som muslimer och kristna, integrerade i det bysantinska rikets mångkulturella liv. Deras språk och kultur utvecklades i nya riktningar men bar fortfarande tydliga spår av rötterna i Indien och språket sanskrit.

I det som är dagens Rumänien började romer förslavas på 1300-talet. Slavägare var främst kyrkan, olika furstar och stora jordägare. Romerna utnyttjades i jordbruk, byggen, gruvdrift, hushåll och som underhållare, samt utsattes för sexuell exploatering. Romer utan ägare tillhörde staten. Slaveriet blev snart så omfattande att nästan alla romer var slavar. Först 1856 avskaffades slaveriet helt. Efter frigörelsen utvandrade många romer, både till andra delar av Europa och till Amerika och Australien.

I norra och västra Europa möttes romer av misstänksamhet. Från år 1498 förklarades de fredlösa i det Tysk-romerska riket, och snart följde många länder samma linje. De utmålades som spioner för Osmanska riket och anklagades för allianser med djävulen, vilket bidrog till långvarig antiziganism. Under 1700-talet försökte de habsburgska kejsarna assimilera romerna genom att förbjuda språk och kultur. I Spanien var liknande förbud i kraft i flera hundra år, ända fram till Francos död år 1975, då hade mycket av den romska språkliga och kulturella traditionen gått förlorad.

Romer har i äldre tider också mottagits positivt. Deras varor, tjänster och arbetskraft efterfrågades bland annat inom hantverk, jordbruk och som legosoldater. En del resande var borgare och soldater i de nordiska länderna under 1600- och 1700-talet. I det medeltida Tyskland kunde de få fribrev som gav skydd och rättigheter, vilket innebar ett dokument som gav romska grupper ett gemensamt skydd samt rätt att leva och bedriva verksamhet inom vissa områden. I 1600-talets polsk-litauiska samvälde tilläts de bosätta sig om de betalade skatt. De fick också ett visst självstyre. Detta visar att romer inte enbart varit passiva mottagare utan även förhandlat aktivt med makthavare för sin trygghet.

I takt med att nationalistiska idéer och rasbiologiska teorier fick allt större genomslag under 1800-talet förvärrades romernas situation i Europa. Romerna uteslöts ur nationalismen, som byggde på tanken om ett folk, en historia och ett hemland. De utmålades som främmande och gjordes ofta till syndabockar. Den växande antiziganismen fick konkreta och brutala följder. Romer tvingades anpassa sig till majoritetssamhällets livsstil under hot om tvångsassimilering. Andra utsattes för ännu hårdare åtgärder, såsom fördrivningar, tvångssteriliseringar och i sin mest extrema form – folkmord.

Ett undantag från den långvariga förföljelsen av romer inträffade i Sovjetunionen efter den ryska revolutionen år 1917. Kommunistpartiet försökte stärka minoriteter genom satsningar på språk, utbildning och kultur. För romerna innebar det att ett skriftspråk togs i bruk för första gången. Skolundervisning och politisk utbildning blev också tillgänglig, och särskilda kulturprojekt uppmuntrades. På grund av detta öppnades under en kort tid en ovanlig möjlighet till social och kulturell utveckling. På 1930-talet stoppade Stalin denna politik, men den hade redan lett till att romer hade utbildat sig och grundandet av den romska teatern i Moskva, som fortfarande finns kvar.

Under 1900-talets första hälft växte en hård och kontrollerande repressiv politik fram mot romer i Europa. Polisväsenden samarbetade internationellt genom bland annat erfarenhetsutbyte. Vid universiteten bedrevs rasbiologisk forskning som användes för att motivera och legitimera diskriminering.

Flera länder skapade centrala register över romer. Många länder, däribland Sverige, stängde gränserna för romska migranter. Internationella kriminalpoliskommissionen (numera Interpol) prioriterade tidigt ett gemensamt register över romer, vilket förde förföljelsen från nationell till internationell nivå och i många fall gjorde den ännu hårdare.

En stor del av den romska befolkningen i Europa mördades av nazisterna under andra världskriget åren 1939-1945. Förföljelsen av romer var en systematisk del av den nazistiska raspolitiken. Romer kategoriserades som en ”undermänniskor” och ”asociala” grupp och blev föremål för diskriminering, tvångsarbete, sterilisering mot sin vilja och slutligen massmord.

I områden som stod under nazistisk kontroll beräknas mer än 70 procent av den romska befolkningen ha mördats. I vissa länder, som i de tyskockuperade delarna av Östeuropa, var dödssiffran ännu högre. Romer avrättades främst genom masskjutningar på landsbygden i till exempel Ukraina, Baltikum och Polen. Romer skickades också till koncentrations- och förintelseläger som Auschwitz-Birkenau, där hela familjer gasades ihjäl.

Läs mer i texten Fördjupning: Folkmordet på romer under Förintelsen i Tema 6 Antiziganism. (Lägg till länk till det avsnittet här!)

När andra världskriget slutade år 1945 hade en stor del av Europas romer mördats. De som hade överlevt stod ofta utan hem, rättigheter eller medborgarskap och var länge statslösa. Först på 1980-talet började de få erkännande av sitt lidande och viss kompensation.

I Östeuropa försökte socialistiska regimer assimilera romer, alltså anpassa sig till samhället utan hänsyn till deras erfarenheter och kultur. Traditioner sågs som hinder, och på vissa platser genomfördes sterilisering mot de drabbades vilja. Jugoslavien var ett undantag och gav romer vissa minoritetsrättigheter.

I Västeuropa fortsatte antiziganismen som innebar att romer utsattes för diskriminerande politik, fördomar och sämre villkor. I Västtyskland internerades romer igen. Detta genomfördes av tidigare tjänstemän som varit delaktiga i nazitysklands antiromska politik. Diskrimineringen av romer kvarstod inom samhällsliv och arbete.

I Francos Spanien var de repressiva åtgärderna hårda mot befolkningen. Romer förbjöds använda sitt eget ord för etnciteten "calo" – ett symboliskt förbud som förnekade deras existens och identitet.

Efter kriget växte en romsk medborgarrättsrörelse fram. I öst skapades statligt godkända organisationer. I väst kom initiativen från romer själva.

En vändpunkt blev världskongressen i London år 1971, där romska delegater för första gången talade med en gemensam röst. Här antogs flaggan och hymnen ”Gelem Gelem”. Kongressen beslutade också att ersätta det nedsättande ordet ”zigenare” med ”romer” eller gruppspecifika namn.

Under de följande årtiondena drev romska företrädare romers rättigheter tillsammans med internationella rörelser, vilket förde upp romernas rättigheter på den europeiska agendan. En viktig milstolpe kom år 2015, när Europaparlamentet införde en minnesdag för folkmordet på romer. Den uppmärksammas sedan dess varje år den 2 augusti.